Mitt namn är Tobias, är 42 år och jag arbetar som
verksamhetsutvecklare på en statlig myndighet. Jag är numera även förälder till
den 9 månader gamla energisprutan jag håller i famnen. Bilden är tagen vid ett
besök hos Lena och Aleskogens hunddagis ungefär 23 år efter jag gick in genom
dörrarna för att påbörja min egen utveckling för att hitta rätt i livet.
För resan dit, och fram till nu, var inte
spikrak. Jag kom till hunddagiset med stora problem med depression och efter en
lång period av social isolering och hemmasittande. Jag hade gått 3 år på
gymnasiet utan ett slutbetyg, och hade absolut noll ambition eller driv för att
nå något mål. Hunddagiset blev starten på en rätsida i mitt liv: en plats där
jag togs emot precis som jag var, gavs utrymme att ta ansvar, känna att jag
gjorde en skillnad och ladda mig själv på ett sätt som gjorde att jag kunde
både se och önska något mer och bättre för mig själv med mitt liv. För det var
där och då inte mycket som gav mig någon som helst lycka eller glädje.
Nu står jag här, 23 år senare, och kan se
tillbaka på all min tid på Komvux, högskolan, arbeten som inte riktigt passade,
drömjobbet på en myndighet, flytten till en annan stad, fångsten av kärlek och
min älskade son - långt ifrån för mig självklara livsmål och inte något jag
alls trodde jag var värd när jag var 20 år. Ingressen till kapitlet om när mitt
liv fick ny riktning beskriver Aleskogens hunddagis och verksamheten som Lena
byggt upp.
Ingen kan med säkerhet säga vad som hade hänt
med mig om jag inte hade fått kontakt med hunddagiset, men där jag är idag kan
spåras med en rak linje till den dagen i januari som jag klev in genom deras
dörrar. Och för det är jag alltid tacksam. För verksamheten, alla hundarna och
alla människor runt omkring som stöttade och hjälpte. ❤️
.jpg)
