Jag heter Watson och är en av hundarna i Team Hjärtehundar ❤️
Det är jag som sitter i mitten på loggan.
Jag är en snart sexårig strävhårig foxterrier och skulle
beskriva mig själv som glad, klok och ganska bestämd. Vi terriers har nämligen
ofta egna idéer om hur saker ska göras.
Jag älskar promenader, godis och att vara nära människor. Om
du träffar mig kanske du märker att jag ibland lägger huvudet på sned och
tittar fundersamt på dig. Matte säger att det ser ut som att jag frågar:
"Och vad får jag ut av det här då?" 🐶
Mina första år råkade infalla mitt under pandemin, så jag
fick inte träna lika mycket som andra hundar på att vara i nya miljöer. Därför
kan jag ibland behöva lite extra tid för att känna mig trygg när mycket händer
omkring mig.
Hon som håller i mitt koppel heter Lina. Hon är
specialpedagog, resurshundförare och gymnasielärare i svenska och psykologi.
Själv tycker jag att hennes största styrka är att hon aldrig
ger upp om människor. ❤️
Tillsammans möter vi framför allt elever som av olika
anledningar har haft svårt att komma till skolan. Ibland kan det kännas lättare
att börja med en promenad med mig än med ett svårt samtal.
Det bästa jag vet i jobbet?
Promenaderna. 🐾 När vi går tillsammans
brukar orden komma lite lättare. Och om de inte gör det så går det bra att bara
vara tyst en stund också.
Matte säger att jag hjälper elever att prata om känslor,
stress och återhämtning.
Jag vet inte riktigt om det stämmer.
Men jag vet att många brukar le när de träffar mig.
Jag kan även stå hur länge som helst vid en hand som klappar
mig. Om någon kliar mig bakom örat eller på magen är risken stor att jag
parkerar mig där och stannar resten av dagen. ❤️ Matte brukar prata om något
som heter oxytocin, ett må-bra-hormon som både människor och hundar kan få när
vi umgås och känner oss trygga tillsammans. Jag vet inte så mycket om hormoner,
men jag vet att när någon sitter bredvid mig, klappar mig och slappnar av, då
känns livet ganska bra för oss båda. ❤️
/ Watson 🐶
.jpg)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar